att fylla 18 år.

Vad har jag egentligen blivit? Är det såhär jag kommer vara resten av mitt liv? hellst inte.
har funderat på en sak, det här mä att jag har växt klart.  visst jag är lycklig och ibland olycklig. men det är livets nöjesfällt, det hör till. Men även om jag kommer pumpas som en 18 åring så har jag ingen lust att präglas igenom massa saker som kommer antingen tynga ner mig, eller hjälpa mig upp. Little child.
"den stora dagen" om att fylla arton anländer till mig också, faktsikt om 37 dagar, och jag har ångest över att faktiskt fylla 18. det är klart det ska bli spännande att gå på krogen, köpa tobak och så småningom ta körkort. men helt ärligt så trivs jag som jag hare nu. Att springa till bussen varje dag, att dricka olagligt och faktiskt tro att man är cool när man går på offentligplats och bär på alkohol (dock 20 års grens) , även att faktiskt köpa tobak gör en "ball". All spänning som är i kroppen när man faktiskt är "minder åring" gör livet lite mer crazy, och får livet att verka mer spännande, all spänning som faktiskt finns i en 17 årings kropp, kommer den ens finnas kvar när man är 18 och faktiskt anses vara coolare än en 17 åring?
 
Egentligen har jag väntat på denna dag ända sen jag va liten men nu får jag bara ångest.
Det är sagt att när man blir 18 är det lättare att göra sin röst hörd, man blir tagen på allvar och man kan kräva mer respekt. Men kan en människa verkligen förändras från barn till vuxen över en natt? Man kan ju fråga sig vad jag inte vet som 17-åring men som blir så tydligt och uppenbart när jag är 18, jag menar ålder är väl trots allt bara en siffra?
Ibland vill jag bara krypa upp i min mammas famn och bli ompysslad, omhändertagen och omfamnad. Slippa stå på egna ben och ta ansvar, bara få vara den där lilla flickan vars dagar handlar om drömmar och fantasier. Leka prinsessa tills jag tröttnar, och då bara kunna göra en U-sväng och helt byta liv och identitet. Nu för tiden har min prinsesslek bytts ut mot en mindre glamourös lek, också kallad "livet", och jag kan inte längre bara avsluta verkligheten för att jag tröttnar. Jag måste sucka, kanske gråta lite och sedan resa mig upp igen.

Men det är faktiskt inte alltid så hemskt som det låter, för samtidigt som jag reser mig kommer självförtroendet över att jag har makten att styra mitt egna liv och välja mina egna vägar. När jag har lärt mig det ordentligt tycker jag att man kan träda över gränsen till "vuxenvärlden" på riktigt, inte bara genom en fånig siffra på ett papper.

RSS 2.0