Folk anser och tror att jag är en väldigt stark tjej som alltid är glad, men sanningen är att jag är väldigt svag i vissa lägen, ibland kan jag gråta mig till sömns då jag nästa dag låtsas som att inget har hänt. Jag berättar aldrig för någon om när jag gråter, jag tycker det är pinsamt med tanke på att folk knappt sätt mig gråta och speciellt inte när jag betraktas som den starka tjejen som klarar allt.
Ibland kan jag känna att jag behöver bli påmind om positiva tankar/åsikter för att jag ska slippa det här mä att vara svag.
Att jag är svag är inte något som sker hela tiden, det kommer och går som allt annat i livet, men ibland blir det bara mer än vissa dagar. Ibland kan jag bara va irriterad istället för ledsen. Jag är inte en sån att jag gråter flera gånger i veckan det är mer någon gång ibland. Inte alls ofta. Men när jag väl är så svag att jag gråter då gråter jag verkligen. Det tar liksom aldrig slut.
Tycker på ett sätt det är skönt att folk anser mig som en stark, eftersom jag själv anser att det är bra att vara stark i livet men det folk inte märker är när jag verkligen är svag och faktiskt behöver deras närvaro att dom inte märker det får mig att må lite sämre. Ska man inte på en människa kunna se när det hänt något eller när det är som "vanligt"?

( är inte svag nu!! )

Alltså helt ärligt, idag är en sån jag bokstavligen vill lägga mig i sängen, i en foster ställning och bara gråta, gråta och gråta.
Eller så får någon hemskt gärna skjuta ett nackskott på mig.

Alltså jag är för jäkla lycklig just nu, livet leker och solen steker. Nej men helt ärligt så är det nu jag egentligen skulle tacka Gud för mitt liv jag har, men är inte religiös så jag kan ju börja mä att klappa mig själv på axeln och säga du jobbar på bra, du är inte så dum du!

Snart sommar lov, och allt känns bara skönt, är kär, jätte kär, kirrat färdigt presenter som legat och klämt på axlarna för att jag har ångest över vad jag ska köpa, pluggandet går framåt, vännerna är as trevliga denna tid på året, Emma kommer hem från USA, funderar på tatuering 2, leende på läpparna, min familj, träning, vädret osv.. Massor som gör mig glad just nu, allt är perfekt ( peppar, peppar )

Helt ärligt så kommer jag kollapsa, jag orkar inte. Har så sjukt mycket plugg, har 14 saker jag ska göra på 20 dagar och det är bara stora grejer, orkar inte. Varför kan inte skolan planera bättre och istället dela upp det jämnt istället. Nu har jag en sak VARJE dag om inte mer! Orkar inte.
Längtar så fruktansvärt till sommarlovet så jag vet inte vart jag ska ta vägen!
Låt tiden gå fortare, snälla!?!?

Har chillat lite i Kungsträdgården idag mä Lovisa innan jobbet!