Folk anser och tror att jag är en väldigt stark tjej som alltid är glad, men sanningen är att jag är väldigt svag i vissa lägen, ibland kan jag gråta mig till sömns då jag nästa dag låtsas som att inget har hänt. Jag berättar aldrig för någon om när jag gråter, jag tycker det är pinsamt med tanke på att folk knappt sätt mig gråta och speciellt inte när jag betraktas som den starka tjejen som klarar allt.
Ibland kan jag känna att jag behöver bli påmind om positiva tankar/åsikter för att jag ska slippa det här mä att vara svag.
Att jag är svag är inte något som sker hela tiden, det kommer och går som allt annat i livet, men ibland blir det bara mer än vissa dagar. Ibland kan jag bara va irriterad istället för ledsen. Jag är inte en sån att jag gråter flera gånger i veckan det är mer någon gång ibland. Inte alls ofta. Men när jag väl är så svag att jag gråter då gråter jag verkligen. Det tar liksom aldrig slut.
Tycker på ett sätt det är skönt att folk anser mig som en stark, eftersom jag själv anser att det är bra att vara stark i livet men det folk inte märker är när jag verkligen är svag och faktiskt behöver deras närvaro att dom inte märker det får mig att må lite sämre. Ska man inte på en människa kunna se när det hänt något eller när det är som "vanligt"?

( är inte svag nu!! )